justbeccca

Livet är en märklig teater som bara spelas en gång utan något föregående genrep, det blir inga andra chanser, vi har en möjlighet att leva det liv vi fått, bara en. Andra chanser kan förekomma, men själva livet som sådant får vi bara ett försök på. Varje dag som passerar är således en viktig och unik dag.

Slänger bollen, hunden springer efter som en galning, fångar den, kommer tillbaka, släpper den vid mina fötter, jag plockar upp den, slänger bollen, hunden springer, proceduren kan upprepas in absurdum och min vovve verkar aldrig ledsna.

Så otroligt banalt egentligen, vad är det med detta som ger mig en sådan tillfredställelse.

Varje kväll känner jag så här, idag har jag varit en bra matte, min hund har fått mat, kärlek, motion och omvårdnad. Skulle min hund imorgon bli påkörd så skulle jag bli ledsen, men jag skulle aldrig behöva ångra något i min och min vovves relation. Jag har gjort vad jag kan. Inte skjutit upp något till senare, varje dag har jag varit den bästa matten jag har kunnat vara för honom.

Det är så ofta som jag får höra att ”vi som skulle ut och resa” av anhöriga till någon som en kort tid efter pensionen plötsligt fått en allvarlig diagnos. Mellan raderna kan läsas att man alltså satt ett helt liv på “hold” för att börja leva precis i slutet av livet, efter pensionen, en riktig högoddsare således.

Varje dag jag kan kasta boll med min hund är en bra dag. Plötsligt kan jag kanske inte kasta boll längre, plötsligt har jag kanske ingen hund att kasta bollen till.

Så jag väljer att kasta lite boll idag, istället för att skjuta upp det till senare.