justbeccca

Så sant!

Kategori: Allmänt

De första månaderna svävar man på moln. Man glömmer alla beskymmer, pengar och verkligheten. De finns inga problem, man är som i en liten bubbla när man är nyförälskad. Sen slår verkligheten till, det första bråket, man lägger märke till det negativa med varandra. Har man klarat det första året tillsammans, så vill man alltid ge sig på att kliva upp för den branta trappan, kliva upp för varje steg. Man klarar det första steget, sambos. Det andra, kraven man ställer på varandra. Det tredje, ekonomiproblemen, reglerna och samspelet man ska klara. När ca tre år har gått som så slår verkligheten till igen! Har jag hamnat rätt? Är det verkligen henne/honom jag vill leva tillsammans med? Barn? Giftermål? Klarar man sig någorlunda bra tillsammans. Funkar inte första året eller att man kliver för snabbt upp på trappan så slutar det ALLTID oftast med att man går skillda vägar. - Anna Martynowska
Tänk om flera kunde tänka så här, för att har man ett bra första år. Det vill säga utan en massa onödiga tjafs och en del uppbrott så kan man faktiskt hitta glöden att kämpa sig tillbaka till varandra. Man har en stabil grund. Sedan har vi de människor som tror att ett barn kan rädda deras förhållande. Den idén är inte ny, men tänka sig att folk håller fortfarande på så efter 20-30år med den otroligt korkade idén och samma resultat varje gång: Föräldrarna går isär någon gång inom loppet av ett -ett och ett halvt år. Det värsta som är, är faktiskt att man är sån egoist att man inte tänker på hur livet för barnet kommer att se ut. Utan man bara bryr sig om sig själv. Ne nu har jag fått ur mig lite tankar och ord.
Haft denna diskussionen med min faster och hennes man för några veckor sen. Som tur är så tycker dom lika :) Nu ska jag ta en promenad med Atosen och sedan åka på möte.
//Becca

Kommentarer


Kommentera inlägget här: