justbeccca

Åh herre min gud vad dåligt jag mår när jag sitter och läser gamla blogginlägg. Detta är från den tiden då allt med skadan från min ridolycka började spöka med mig. Jag känner en stor sorg inom mig och vill bara skrika rakt ut på allt och alla. Att jag kände mig så ensam i den situationen, men ändå hade familj och vänner runt om som fanns där men ingen förstod hur det känns att se sig själv förlora mot något man inte vet vad de är. Det är så jag ser på det, jag ser min kropp förlora ett krig mot sig själv. Läkare som trycker i mig en massa olika former på tabletter, skickar mig på olika tester, pratar om mig runt mig och sedan trycker ner mig och lämnar mig där liggandes själv, med en massa frågor och inga svar. 

Jag har en sådan stor frusteration på kommunen, på landstinget och på mig själv. Mig själv för att jag inte var smart nog att inse att det fanns risk för åska den dagen vi valde att rida ut på. Men vem tänker på det som 13åring när de bara regnar?!

Landstinget är jag enormt besviken på för att jag blev faktiskt sviken av dem när jag behövde dem som mest. Jag behövde få svar, men fick inte några. Jag behövde ha en som lyssnade på mig och inte tog hälften av det jag sa. Jag behövde en som faktiskt var min FASTA läkare, inte runt skickad.. Jag behövde en läkare med befogenheten till att skriva ett intyg till skolan att jag faktiskt gick på en massa tabletter. Inte en läkare som aldrig träffat mig sitta och säga över telefon(kommer ihåg vart jag stod när de samtalet skedde): "Att skolan inte är så viktig". Nej för dig är det lätt att säga så, du som är färdig utbildad och har ett jobb. För mig var det livsviktigt! Men tro mig, jag kommer ihåg ditt namn och du är inte värd många ören i mina ögon. Din trovärdighet som läkare försvann då.. 

Kommunen svek mig på de första sättet att jag fick "hota" mig in på en linje, då jag helt enkelt förklarade fint för dem att jag inte kan gå florist linjen med en fungerande arm/hand. Så jag behövde en annan och hade valt handel. Chefen nekade mig det och jag sa då fint och lugnt till honom att de nog inte skulle se bra ut om jag valde att dra det vidare för diskrimenering av handikapp, för enligt papprena från den olyckan har jag 10% invaliditet. De tog en helg så kom det en intagningsbrev hem som det stod att jag var antagen till handel. Att de ens ska gå så långt?! 

Men inte nog på detta, så blev jag grundlurad av kommunen då jag fick sån hög smärtlindrings dosering att jag inte kunde stå mer eller mindre och lärarna och gymnasieförvaltingen sa att vi köper in distanskurser åt dig. Då kan du fullfölja skolan ändå. Men två till tre veckor senare säger de: Nej, vi kommer inre göra det. För vi anser inte att det är värt för oss att lägga nämare 6000kr på en kurs som i slutändan ger dig 1050kr.. 

Jaha, men vad hade med min utbildning då? Skulle inte gymnasiet vara gratis för den som ville? Varför fick den inte bli det för mig? Varför ska jag idag få ta lån för att kunna få en helt jävla vanlig och berättigad utbildning?! Den jag var LOVAD! Det värsta av allt var det när läraren som hade hand om CSN kontakten tar in mig på sitt rum och säger: "När det ser ut så här på frånvarolistan(mesta dels rött) så vill vi att du ska lämna pissprov, för vi misstänker droger." Där står jag helt försvarslös och har lämnat all information till skolan som går om mitt "tillstånd" och skolläkaren sitter och väntar på att få in mina journaler(på min begäran) helt jävla(ursäkta språket) förvånad och får ur mig: "Ja, säg när och var så kommer jag. Jag tar även med mina receptbelagda tabletter. Vi kan gå nu och ta provet om du vill."  Läraren blir paff när jag har gett henne de svaret och ser på mig att vilken sekund som helst nu så kommer hon brista och skrika som en idiot. Så läraren kontrar med: "Bra, vi får se om det behövs." Men jävla idiot tänkte jag då, varför drar du ens upp en sådan helt obetydlig sak när ni vet hur det ligger till. 

Jag önskar att jag bara kunde dumförklara och sätta dit Karlstadkommuns gymnasieförvaltning, landstiget och speciellt läkaren som jag håller ansvarig för min skolgång. Ni alla fattar inte hur mycket ni förstört för mig. 

Jag kan berätta för er att det är inte kul att komma till sin husläkare 18år gammal och få frågan om jag vill bli sjukpensionär. Sedan två år senare få den igen och bli sjukskriven från jobbet i 15månader. Är mitt egentligen slut? Har jag ingen framtid p.g.a att jag blivit sviken? Ska jag få kämpa dubbelt så mycket än alla andra? När ska det vända och jag får flyt? Detta är några av alla mina frågor som ingen kan ge ett svar på, för att ingen vill prata med mig. Läsa mina journaler är som att läsa bibeln på hibreiska.. Jag förstår inte ett skit för allt är i "koder". 

Försäkringsbolaget skulle göra en ny utredning förra året, men ne de tyckte inte det behövdes. Pft.. Det behövs, det har blivit värre. Så då borde man kolla upp det, eller?! Jag håller på att kolla om jag kan överklaga på deras beslut. Då jag fått veta att min invaliditet ska ligga på 18-20% med tanke på att jag inte har känsel i vänstra handen(inte haft sedan 2004), motoriken i armen/handen kommer och går(varit lugnt den senaste tiden) och smärtan som alltid finns från nacken, skuldran och ner i vänster armen. Jag vill inte leva på medicin resten av mitt liv. Jag vill inte vara nedstämd resten av mitt liv. Jag vill ha all energi jag hade och jag vill ha ett så normalt liv som möjligt. Varför kan då inte få det?! 

Jag känner mig så jäkla sviken och lurad att jag vill gråta och skrika. Jag är lycklig lottad över att kunna lägga nästan iprincip all min energi på Atos och även Baily. Detta är de 2 som har varit det enda som fått mig orka igenom allt detta. Ingen ska behöva genom gå allt som jag genom gått och ändå inte ha några svar. Inte ens ett svar på VAD de är som är trasigt i kroppen. Jag får ett ungefärligt svar.. Jag får ett ungefärligt vad som kan göras och inte göras för att förbättra och försämra allt. 

Här har ni förklaringen till att min blogg har utvecklats mer om hundar och mest om Atos, för jag finner min lycka och glädje i honom. Självklart är David lycka och glädje, men det är så mycket David inte förstår som jag vet att Atos förstår. För en hund känner allt du känner, varenda liten känsla, energi förändring, den vet din hund om först. Därav så kommer Atos alltid förstå mig bättre än vad David kommer att göra. Därav finner jag min energi hos Atos. Baily var min energigivare, innan Atos köptes, men även i ett halvår från det att Atos kom hem till mig fram tills mamma fick ha Baily för sig själv och nu bor de i Falkenberg så det blir ju lite svårt. Men Baily är en vädligt betydande hund, han har funnits där genom allt som varit, han har funnits där hela vägen. Atos kom in i början, men det hade ändå gått ett halvår in på den jobbigaste perioden i mitt liv. Jag kan säga med all säkerhet att mitt liv hade inte funnits utan dessa, det kan jag erkänna. För att jag som person hade inte orkat, men jag vägrar att lämna mina hundar i sticket, för enligt mig finns det ingen i hela världen som kan ta så bra hand om dem som jag. Ingen som mig kommer att förstå dem som jag. Vi har en speciell sak och jag tänker inte svika dem. 

 

Nu vet ni hur allt ligger till i princip. Detta är det som jag går och bär på, jag har så många frågor som jag vill ställa som jag vet att jag nog aldrig kommer att få svar på. Finns lite jag inte tog med, har ni frågor kan ni skriva de i en kommentar och gärna mailadress så svara jag er på Mail. Jag förklara gärna för er mer, då jag valde att ta bort den kategorin angående skadad, då den var ytterst jobbig och när man har bra dagar utan den stora smärtan vill man inte bli påmind om de dåliga. Jag kan säga att jag har lärt mig att leva med detta, men jag har svårt att lära mig att hantera smärtan som är från dag till dag. Jag vill ha ut så mycket av mitt liv som möjligt och att detta skulle sätta stopp var inte något jag hade räknat med. Jag önskar att jag kunde gå tillbaka till den dagen i augusti 2004 och välja bort ridandet just den dagen.. 

///Becca