var precis inne på min kusins blogg och läste ett inlägg hon skrev den 16okt. Detta var ett inlägg hon skrev så hon hade läst min systers blogg. Då hon klagade på mig och sitt liv, eller ja klagade gjorde hon inte heller. Hon skriver om sina tankar och sig själv och vill inte att de ska gå som de gjort för henne. Och jag kan faktiskt säga de att jag håller med min kusin, livet är en gåva. Det handlar om att hitta de man älskar göra och hålla på med de. För de är då du är som lyckligast. Då menar jag inte att du ska hitta en partner och hålla fast vid den, för att du älskar just den personen. De blir inte bra, utan mer jobb, hobby och sedan kärlek. Mitt uppe i allt detta hittar du dina äkta vänner.
Jag vet att jag lever mitt liv fullt ut, jag har inte dött hitils av alla mina olycker, dock i vissa ögon tycker dom att jag borde ha gjort de. Med tanke påa hur jag har landat, vad som skett varje olika tillfällen. Men jag på något konstigt sätt har klarat mig väldigt bra. Har några små skador kvar efter vissa, en utav dom är ju de som skedde i sommras med min hand och så.

Men dirket då jag fick tillbaka min hand, så var jag tillbaka i stallet igen och håller på med hästar. För de är de jag älskar. Jag älskar att jobba med hästar och hundar, för man ser bara framsteg. Jag hjälper min tjejkompis att rida in hennes 2års hingst just nu och om jag inte hade haft en lilla innan för pannbenet hadejag nog bett henne slänga upp mig på hans rygg och släpa lös oss i en haga. Men nu har jag lite mer vett och jag vet att jag kan gå i sönder, jag kan dö vilken sekund som helst, de harjag inte fattat tidigare. Men ändå så tänker jag inte gå runt och tänka: tänk om de händer, jag kan ju faktiskt dö eller bli förlamad. De skiter jag i. För ska jag leva så ska jag leva fullt ut.

Jag hackar inte upp mitt liv längre på killar, då de för de mesta sårar en och gör en besviken och enligt dom, så är de bara tjejen som gör fel och ska rätta sig efter han. Fasten jag har väl inte riktigt hacka upp mitt liv så på killar förut, eller jo en gång och den personen önskar jag att jag aldrig träffat, för tack vare han så förlorade jag mer än mig själv, vänner och nästan min familj. Det var då jag bestämde mig att i mitt nästa förhållande är de jag som är dominant. Finns ingen som ska kunna tro att de kan bossa över mig och bestämma. Fan jag är en människa jag med, med egen vilja och egna mål. Visserligen så om man är i ett förhållande så ska man väl på något sätt göra upp mål ihop. Men jag kan inte hänga upp mitt liv på just en person. Jag har redan gjort upp mina mål för mig inom de närmsta åren. Sen träffar jag någon under tiden, så är de ju självklart att jag absolut inte tänker ändra dom planerna. Jag vet vad jag vill med mitt liv och jag vet vad jag vill ha ut av de. De är de inte många som vet när dom är 18år. Jag tänker inte bara i nuet, jag tänker framåt också.
Men sedan kan man också säga att jag tänker i nuet, då jag vill ha ut så mycket av livet och jag lever de fullt ut.
Sen får man ta konsekvenserna om de blir några. Man lär sig av sina misstag, eller ja inte alla. Men jag gör de (oftast).
Anlednigen till att jag har gjort upp mina mål, är ju för att jag ska sträva efter något och jag ska kunna stå på mina egna två ben. Inte vara beroende av någon annan.

Jag är nöjd med mitt liv, men ändå inte. Men de är ju vad du gör de till. De är ju bara jag som kan ändra på mitt liv. Ingen annan. De är ju bara jag som vet exakt precis hur jag känner med mig själv och vart jag befinner mig i livet. Sen utifrån de kan jag göra en förändring, sen finns de vissa saker jag inte kan förändra på i mitt liv oavsett hur gärna jag än skulle vilja de. Utan jag får då göra de bästa av situationen. Och de brukar funka, vissa dagar gör de inte de, en så kallad dålig dag. Såna har vi ju alla.
Jag vet att vissa saker skulle jag kunna ha skött snyggare nu de senaste månaderna, men när orken inte finns där. När du har en massa saker/personen som motarbetar dig. Så orkar man inte lägga ner energi på de. Du tar den lilla energin du har och lägger den på något du mår bra av, så du kan må bra en liten stund i alla fall. Sen kommer ju alla de dära tankarna och måstena ikapp, som du måste ta tag i och göra en förändrig på.
Vilket som kommer att ske till veckan och sedan veckan efter lovet nu. För nu kan jag vila upp, ta tag i lite saker under denna veckan och sedan börja om veckan efter. Då blir livet lite enklare igen, men inte helt.

Som sagt livet är en gåva, sätt dig inte i skiten i onödan och släng bort en massa tid. Ta istället vara på den tiden och gör saker du gillar/älskar. Sen säger jag inte heller att alla måste göra som jag gör, leva livet fullt ut. Utan lev de på de bästa sättet för dig och glöm inte att du är bara du som är missnöjd/nöjd med DITT liv och de är bara DU som kan göra förändringen.

Svar till dig syrran: Till skillnad från dig har jag ett mål och de tänker jag uppnå. Sen vad som sker under vägens gång kan man inte göra något åt. Men får göra de bästa av situationen och du vet att jag ger inte upp mina mål i första taget, som du gjorde. Detta är inte för att vara dum jag skriver så utan för att jag vet att jag kan och de vet ni med. Men om ni hade varit och gått igenom de jag har gjort, så hade ni förståt. Men ingen på hela jorden har de. Men som sagt, vad som än sker under vägens gång kan man inte göra något åt, utan man får helt enkelt göra de bästa utav situationen då och räkna med de istället.
Och jo du har ett bra liv, men jag förstår vad du menar med de du har skrivit. Men jag håller på: De är vad du gör de till.

Så nu fick jag ur mig lite saker i alla fall. Var egentligen inte meningen att jag skulle skriva detta, men de fick bli så ändå.
Pussisar på de

XOXO//Bambii