Detta hände i slutet på Augusti för fem år sen, drygt två veckor innan skolan skulle börja igen.
Jag och två av mina då varande bästa tjejkompisar och en till tjejkompis skulle ut och rida i regnet. Vi tänkte inte mer än att de bara regnade. Jag höll på att rida min mina tremänningars gotlandsruss och var då 2 eller 3år, kommer inte riktigt ihåg.
Men i alla fall, vi tänkte rida barbacka och det gjorde vi. I cirka en, en och en halv kilometer. För det var så långt från stallet till skogen vi skulle till. Men vi kom bara till början i skogen. ungefär tio meter in i skogen, slår blixten ner två meter brevid mig. Cilla blir skogstokig och far ut på asflatsvägen och jag blir så förvånad att jag tappar greppet och stuper rakt ner i asfalten med huvudet och vänster sidan först.
Jag reser mig direkt efter fallet och letar efter hästen. Louise och Madde har panik och vet inte riktigt vad de ska göra. Jossan ser min vänster arm och rider snabbt hem. Jag fick tag i hästen tillslut och gick in i ett stall några meter ifrån skogen.
Hon som hade stallet kom ut och hjälpte mig, Lena. Under tiden kom Jossan och hennes mamma, Lollo ringde sin pappa som med hennes älsta bror hämtade mig efter ett tag och körde mig till pappa. Då pappa inte hade någon bil hemma, farmor hade den till stan. I drygt tre timmar väntade vi på att armen skulle bli normal.
Hela vänstra armen hängde, ungefär som om den verkligen hade hoppat urled och min hand var extremt svullen.
Den kvällen slutade med att vi fick åka till akuten och där vart de fart på alla sjuksköterskor och läkare direkt man sa ridolycka.
Jag fick sånt där nackstöd eftersom jag hae landat på huvudet,  och blev fast spänd på en bår.
De undersökte mig och kunde då inte hitta något fel, mer än att känseln i handen var borta. Under drygt ett års tid fick jag åka på en massa undersökningar. Första halvåret i stan. Min läkare på ortopeden gav upp och lämnade över mitt fall tillneurlogen och som han till sist gav upp och skickade mig till uppsalas neurlog. När de i stan hade gett upp hade första halvåret gått och jag hade fått lite mer problem, min arm hade börjat låsa sig och rörligheten i handen förvan samtidigt. Åkte till slut in till akuten för att få bort de problemet och en läkarkandidat tog tag i mig medans den kvinnliga läkaren tog tag i min arm och bröt upp den. Efter det så knakar det till och från i armbågen när jag går från böjt till rakt läge.
 I uppsala hamnade hos den mysigaste lilla varelse som existerar på denna jord. Tror inte man kan hitta någon mer mysigare läkare. Men han som de alla andra till slut gav också upp och konstaterade att någonstans på de tre stora nervbanorna har har de gått av och blivit ett ärr. De kan leta sig tillbaka och de kan förbli för att jag inte får tillbaka känseln.
Detta är för fem år sen. Nu har jag fått nya problem och det måste dokumenteras för den nya utredningen som ska dra igång igen om drygt ett år. Mina utredningar är för mitt försäkringsbolag, de bedömmer då om ett år om detta kommer att förbli så som det är, då att leva utan känsel i en hand.
Nu blir det ju lite mer inblandat i detta.
Det som nu har hänt är ju så att i torsdagskväll förvan min motorik (rörlighet) i vänsterhanden. Hela armen värker och skuldran. Plus att på detta har det börja göra så ont att de strålar upp mot nacken och då har börjat knaka i nacken när jag tar djupa andetag.
Så som jag har skrivit tidigare väntar jag efter idag på en kallelse till neurologen här i stan och antagligen en ny utredning. Sen blir det väl till att bara vänja sig vid att leva med bara en fungerande hand och smärta i vänster sidan.
Hur mitt liv kommer att se ut är ganska svårt att säga, det kan bli så att jag får tillbaka motoriken och kan göra allt som alla andra kan. Men som det ser ut nu och som det känns så blir det inte så.
Det är så mycket som har blivit så annorlunda just nu och allt har blivit invecklat och krångligt. Och ja till alla er som undrar jag har dragit mig tillbaka, jag känner inte för tillfället att jag är speciellt trevlig och speciellt glad på folk.  Och jag har förbannat jävla helvetes ont. Så förvänta er inget av mig just nu.

Men nu har ni fått den bästa förklaringen jag kan ge, vill ni ha en bättre förklaring får ni nog prata med min papi, då han vet mer om min skada än vad jag vet och han har alla papprena från sjukhuset.
Jag kommer i alla fall försöka hålla er alla uppdaterade om vad som händer och sker i mitt liv och allt som händer runt detta. Det är en extremfall och väldigt väldigt speciellt, de har nämligen ingen aning om vad som händer och sker i min kropp. Läkarna har aldrig sett detta tidigare, därför skickas jag runt bland så många olika läkare. Det är i alla fall ett intressant fall och många blir väldigt imponerade över att jag inte har någon känsel i min vänsterhand och att jag kunde ta och greppa saker utan att de gic i sönder eller tappade dom. Men det kan jag säga till er att så var det inte i början. Jag tappade glas, tryckte i sönder glas, brände mig på min egna plattång, brände mig i ugnen tappade saker trodde och höll i grejer jag inte ens var i närheten av. Men under dessa år har jag lärt mig att leva med det och jag har fått  ett starkt psyke.
Men nu ska jag lägga mig i sängen, sätta på en film på datorn och försöka sova, inte så lätt med denna smärtan.

XOXO//Bambii