Ligger och kollar på en film på trean : Kär i karriären

"merikansk komedi från 1993. Doug Ireland är en portier på ett stort New York-hotell. Det är hans jobb att se till att gästernas önskningar uppfylls och att de är belåtna. Dougs dröm är att själv driva ett stort lyxhotell och har långt framskridna planer på detta. Hans ständiga och förargliga brist på pengar hindrar honom dock. Så en dag träffar han en gäst som kan tänka sig att finansiera projektet, men det hela kompliceras av att den tilltänkta finansiären ber honom ta hand om hans unga älskarinna..."

Och nu under tiden jag kollat på filmen börjar mina tankar kring äktenskap och trohet sättas i spinn i mitt lilla huvud.
Ärligt varför var gift och ha en älskarinna? Är man så rädd för att ingen ska tycka om en eller bli attraherad av en bara för att man inte längre är gift? Eller vad handlar allt om? Varför vara en sän feg människa att leka med andras känslor bara för att man själv inte klara sig att ta sig ur ett äktenskap? Tänker ni inte alls på eran partner? är ni så instabila, fega, osäkra att ni gör så mot andra?

Tänk på oss andra runt omkring som faktiskt kanske vill tro på äktenskap, ser det som något fint och värdefullt. Inte en jävla massa prassel bakom ryggen på varandra. Ni förstör för resten av världen. Är du man och har en äffär bakom din frus rygg, var man nog och ta ut en skillsmässa. Är du kvinna, ge inte oss andra kvinnor dåligt rykte, och var kvinna nog att du ut skillsmässa.
Älskar man varandra inte längre och söker uppmärksamhet hos andra än din man, då är allt mellan er två slut. Varför inte bara göra slut på allt lidande och gör er fria från varandra.
I mina ögon är ni inte bra personer och ni vet då fan inget om äkte kärlek och använd aldrig orden "Jag älskar dig". Du smutsar bara ner dom orden annars. Visa respekt mot andra människor. Jag blir så arg på sånt...

Min åsikt om äktenskap är:
Det är bara ett papper på att man äger varandra. Men dock så tycker jag att bröllop är fina, men visar för hela världen att man älskar just bara den personen och vill vara med den resten av sitt liv. Så om jag någon gång i framtiden ska gifta mig så tänker jag inte ta ut skillsmässa. Jag tänker inte vara som dom 2007 som det då var 20669 som skildes. Jag vill vara som det äldre paret som bor i vårat hus här som(om jag minns rätt) har varit gifta i 40 eller 60 år och är var fortfarande lika kära nu när de blev gamla. Dock har Ullas man gått bort nu under våren. Men det dom hade var äkta kärlek.
Men det är självklart att jag vill förlova mig, och om jag träffat/träffat den rätta så vill jag att de är han som ska fria och att de ska vara romantiskt och mysigt. Sen vill jag ha en ring på direkten och jag vill ha hans namn ingraverat på en ring som jag bär runt på. Precis som han ska vilja ha mitt namn. Ingen ska komma och säga till mig att ringen kvittar, löften som löften. Det handlar om att man vill visa uppvarandra också. Att man är stolt över att ha något ingen annan har.

Ja nu har ni fåt mina tankar kring detta. kommentera gärna era tankar, kul att veta hur andra tänker.
Pussisar på de

XOXO//Bambii